Tjejmilen

Så kom då äntligen den dag jag hade både längtat till och fasat för. Lördagen den 3:e september 2011. Det var datumet för MÅLET med promenader och träning jag hade satt upp. TJEJMILEN! Nu hade jag ju inte alls promenerat lika mycket som jag hade föresatt mig att göra, men jag var i alla fall rörligare än på mycket länge. Alla hade talat om vikten av att gå in skor så att jag inte skulle få skavsår. Att det var viktigt att fixa skor redan i maj, så jag hade hela sommaren på mig. Fine, jag var och provade bra skor och hittade  -  nada! Alltså, har man ankfötter så har man! Herrskorna var säkert helt OK, men alldeles för stora. Jag kan inte ha stl 42 bara för att få rätt bredd.
Nåja, det skulle väl lösa sig, tänkte jag och travade på i mina Teva. Sommaren förflöt i sakta mak och jag köpte, som bekant, fina sandaler i Luleå. Men, hoppsan, så hittade jag ett par övergivna, fina gympadojor i garderoben. Inte mina, men förmodligen sonens. Bredden tydde på det. Oh, de satt som en smäck!! Yes, då var det bara att öva. Jodå, det gick alldeles utmärkt att gå i dem ett par kilometer i skogen och på ängen, men ute på raksträckorna på asfalten fick jag ont i högerfoten. På ovansidan och bakom stortån. Har ju lite hallux valgus, så det var det som spökade.
När vi åkte upp till Stockholm tillsammans med yngsta dottern hade jag bara med sandalerna! På lördagen gick vi från Gärdet till Östermalms IP och hämtade nummerlappar. Det var bra för nu kände jag att under stortårna kunde det bli skav. In på apoteket och fick där hjälp med att hitta rätt compeed.
Vid 12.30 gick vi - fem taggade tjejer ner till starten. Blandning av döttrar, vänninor och jag. Jag tror vi stod i startgrupp 10 till sist. Och så gick starten och vi kom iväg. Kloka döttrar sa att det skulle bli svårt att hålla ihop gruppen, så de skulle gå i sin takt och jag och väninnorna i vår.
Kontentan är att detta gick jättebra! Jag drack flitigt vid vätskekontrollerna och eftersom jag har pratglada väninnor behövde jag inte prata så mycket. Det hade jag inte kunnat. Man måste andas även när man går!
Hela tiden blev vi omsprungna och omgådda.
Sista kilometern är ren vilja, fötterna protesterade och vaderna likaså. Men i mål gick vi arm i arm alla fem och speakern ropade upp MITT namn och jag var så stolt att jag kunde spricka! Medaljen, bananer, ostkaka, dricka. Allt gick runt efteråt, men jag hade medaljen! Alltså hade jag klarat det! Och jag ska på det igen nästa år!
Dagen efter hade jag svullna fötter och visste mycket om fotanatomi eftersom alla musklerna på ovansidan av fötterna kändes. Undersidan - inga problem men ovansidan - puh! Men sånt går över.

Är detta den första i en lång rad?

De ska ha en hedersplats där jag kan se dem!

Jag har bestämt att jag ska ringa till Hässleholms ortopedklinik och bara berätta att de har gjort ett bra jobb.
Jag passade på att bli ordentligt förkyld när vi kom hem. Lille G var förkyld och man kan ju inte avstå att pussa på honom bara för det.

Idag är det 10 år sedan terroristdåden skedde i New York. Jag orkar inte sitta och grotta ner mig i alla program som visar bilderna om och om igen. Så nu gör jag nåt vettigt av dagen. Jag syr en ängel!