7 dagar sedan

Nu har det gått 7 dagar sedan behandlingen. Och de har inte varit lätta! De första två dagarna mådde jag hyfsat, hade en otrolig metallsmak i munnen, men annars ganska OK. Tog illamående preparaten och trodde att det skulle stanna med det. Men nähä! Det är mycket potenta medel jag får i flytande form rakt in i kroppen. Och de gör naturligtvis det de ska göra. Se till att jag blir frisk och förblir frisk. Men vägen dit!!
Kroppen gjorde ont -  axlarna, benen (så där inuti) fötterna och benen krampar, huvudvärk (tål inte kaffe!!) och så detta illamående som ligger som en våt duk över hela tillvaron. Jag får vara mycket försiktig med vad jag stoppar i munnen för det kan lika gärna komma upp igen. Bums! Jag tänker mig först vad som kan smaka OK och om jag inte kväljs då, så kan det vara nåt att prova. Vanlig yoghurt t.ex. går bra, om det inte är för mycket, rostat bröd med smör, kolsyrat vatten. Det enda positiva i just den biten är att jag går ner i vikt ;-).
Mannen i mitt liv ser till att jag vilar, han kommer med vatten, han pysslar om mig och tröstar när jag gråter för att det är så otroligt obehagligt att må illa. Jag väcker honom på natten för att han ska vara vaken med mig, han somnar i och för sig ganska fort igen, men han grymtar i alla fall inte.
Ett par nätter har jag haft riktigt svårt att sova för kroppen är i obalans med hur jag ska ligga. Det gjorde ont vilken ställning jag än provade. Och man kan ju inte sova när man ändrar ställning 788 gånger per natt.
Jag surfade runt lite på nätet för att kolla hur det hängde ihop med cytostatika och illamående. Förklaringen ligger i att cytostatikan förstör, temporärt, slemhinnorna i magen och då kan nåt elakartat enzym utsöndras och då mår man illa. Ett tips var att äta lite och ofta, så det praktiserar jag. Bra med nätet.
Mina ljuvliga barn hör av sig och är bekymrade, men jag har sån glädje av att prata med dem att det håller obehaget borta länge efter samtalet. Jag fick rådet att ta en Alvedon innan jag gick och la mig för att kunna somna utan smärta. Det gick bra. Så nu har jag sovit en hel natt utan att vakna mer än en gång.
Nu, på dag 7, kan jag känna att jag mår bättre. Inte bra, men bättre. Metallsmaken är kvar och illamåendet också men lite, lite mindre.
Imorgon, tisdag, ska jag få min PICCline omlagd på min vårdcentral och sedan ska jag in och prova bröst!
Det ska bli jättespännande! Den protesen jag har nu är mjuk och traskar runt i bh:n som den vill. Men nu ska jag väl få nåt som stämmer i storlek och tyngd.
Och på eftermiddagen hämtar jag peruken. Om den blir bra kommer det kort här, annars inte!
På lördag ska jag/vi ha kalas. Eftersom jag verkligen har sett fram emot detta så kan jag ju inte bara ställa in allt! Det kommer att bli så roligt! Barnen och barnbarnen kommer, min stora familj, vänner och arbetskamrater! Mmm, gläder mig!

Behandling

Idag var det alltså dags för den första behandlingen. Förberedde med smörgåsar, bok, korsord och virkning. Buss till sjukhuset, upp med hissen och anmälan i luckan. Sen fick jag mig en säng tilldelad och syster K kom in och berättade hur allt skulle gå till idag. Två olika preparat, koksaltlösning före, mellan och efter och illamåendemotmedel.
Lite pyssel med PICClinen med tvätt och lite nya, och längre, slangar skulle fästas på den. Syster K hängde upp påsarna med cytostatikan och fäste mig i dem och så var det hela igång. Efter ett tag hämtade jag kaffe och vatten. Läste min bok, åt mina smörgåsar, löste ett korsord, pratade ett par ord med mina rumsgrannar och plötsligt var det klart. 2,5 timmar hade gått otroligt fort. Syster K gav mig en hel del material som distriktssköterskan på min vårdcentral behöver för att kunna sköta om PICClinen. Jag fick ny tid för behandling, den 29/5 och en hel massa remisser för provtagningar varje vecka.
Ännu så länge, klockan är 23.57, mår jag bra. Har tagit tabletter mot illamående och dem ska jag ta imorgon också tillsammans med kortisonet.
Sedan åker jag med yngsta dottern S och lille J till IKEA för att bunkra upp champagneglas och servetter till kalaset den 19:e. Lite kul måste man ha!
Jag lovade bilder från allt det sydda och de kommer, bara inte idag ;-).

Allt är inte glädje

Nu var det igen mycket länge sedan jag skrev här. Mycket har hänt med de ljuvliga pojkarna som föddes med två veckors mellanrum i februari och mars. De växer och frodas och har börjat känna igen sin mormor och ger mig leenden som välter berg!
Tyvärr är det inte alltid som glädjen riktigt får breda ut sig. Samma dag som lille J föddes fick jag beskedet att jag hade en tumör i vänster bröst. Samtidigt som glädjen var stor över J:s födelse, var sorgen stor över att cancern kommit tillbaka.
 För 14 år sedan, 1998, opererades jag för bröstcancer. Man tog en tårtbit av vänster bröst. Sedan följde 9 tuffa behandlingar med cellgifter, samtidigt som jag studerade till specialpedagog. Utbildningen var på Umeå Universitet, på distans, vilket gjorde att jag kunde vila när jag inte mådde bra och jobba, vid datorn, trots att håret föll av och illamåendet slet i kroppen. Peruken jag fick då var en mardröm. Varm, illasittande och helt fel i färg och hårstruktur. Ganska snart bytte jag eländet mot en sjal jag snodde runt på huvudet som en liten turban. Mycket bekvämare och mindre varm och äcklig. Barnen gav mig olika sjalar att ha vid olika dagar. Efter dessa behandlingar var det dags för 6 veckors strålning. Umeå Universitetssjukhus var platsen för detta. Bodde på patienthotellet, absolut hur fint som helst! Strålning 20 minuter varje dag utom helgerna. Då tog jag bussen hem till familjen i Luleå.
Jag visste alltså vad som väntade när jag fick det här beskedet! Nu följde en rad olika undersökningar, röntgen, samtal med läkare, narkosläkare, förbokade tider för mjukprotesutprovning, röntgen igen, nya samtal. Jag grät mycket under den här perioden och mannen i mitt liv visade vad han gick för. Han tröstade och lyssnade men såg till att det vanliga livet gick vidare. Man måste äta, man måste sova, man måste gå ut, man måste duscha, man måste trots allt leva vidare. Barnen tröstar, lyssnar och stöttar med glada tillrop och helig ilska över ödet som deras mamma drabbats av. Mina fyra syskon ringer, mailar och messar, mina föräldrar ringer och pratar om vanliga saker. Mina arbetskamrater hör av sig och berättar hur de har det. Min bästa väninna ringer ofta och vi pratar LÄNGE. Jag är en rik människa som har en sådan social krets att luta mig emot!!
Operationen den 22/3 gick bra och hela bröstet togs bort.  Då hade jag lille D att glädjas åt. Han som föddes den 17/3.
Hade fått tid på onkologen och min plan A var att de skulle titta på mig där och säga: Vad gör du här? Du är frisk! Gå din väg! Schas!
Men det gick inte riktigt som tänkt utan det blev plan B. Cellgifter, håravfall, illamående, trötthet. Egentligen ville läkaren att jag skulle få tid NU. Men jag lyckades förhala det genom att tala om att:
 1. Jag fyllde 60 år. 2. Jag hade opussade barnbarn. 3. Barnen hade förberett kalas i Stockholm åt mig.
Aha, sa läkaren, detta måste tas hänsyn till, så då fick jag en senare tid.
Innan dess var det ultraljud av hjärtat, så att det orkar med cellgifterna, utprovning av peruk, (hurv) och isättning av PICCline (perifert insatt central cateter) och röntgen igen.
 Det gick förvånansvärt bra hos frisören. Det har flutit mycket vatten under broarna när det gäller utformning och frisyrer.
Så imorgon klockan 11.00 ska jag börja behandlingen. Lite pirrigt är det men jag vet också vad som väntar efter allt detta. Håret växer ut (kanske blir det rött och lockigt den här gången :-)  ) illamåendet försvinner och orken kommer tillbaka. Och när det sker kommer jag att utnyttja den fina födelsedagspresenten jag fick av barnen. En helg i Köpenhamn! Nåt att se fram emot!!
(Jag har sytt en hel del trots allt men de bilderna kommer nästa gång.)