Allt är inte glädje

Nu var det igen mycket länge sedan jag skrev här. Mycket har hänt med de ljuvliga pojkarna som föddes med två veckors mellanrum i februari och mars. De växer och frodas och har börjat känna igen sin mormor och ger mig leenden som välter berg!
Tyvärr är det inte alltid som glädjen riktigt får breda ut sig. Samma dag som lille J föddes fick jag beskedet att jag hade en tumör i vänster bröst. Samtidigt som glädjen var stor över J:s födelse, var sorgen stor över att cancern kommit tillbaka.
 För 14 år sedan, 1998, opererades jag för bröstcancer. Man tog en tårtbit av vänster bröst. Sedan följde 9 tuffa behandlingar med cellgifter, samtidigt som jag studerade till specialpedagog. Utbildningen var på Umeå Universitet, på distans, vilket gjorde att jag kunde vila när jag inte mådde bra och jobba, vid datorn, trots att håret föll av och illamåendet slet i kroppen. Peruken jag fick då var en mardröm. Varm, illasittande och helt fel i färg och hårstruktur. Ganska snart bytte jag eländet mot en sjal jag snodde runt på huvudet som en liten turban. Mycket bekvämare och mindre varm och äcklig. Barnen gav mig olika sjalar att ha vid olika dagar. Efter dessa behandlingar var det dags för 6 veckors strålning. Umeå Universitetssjukhus var platsen för detta. Bodde på patienthotellet, absolut hur fint som helst! Strålning 20 minuter varje dag utom helgerna. Då tog jag bussen hem till familjen i Luleå.
Jag visste alltså vad som väntade när jag fick det här beskedet! Nu följde en rad olika undersökningar, röntgen, samtal med läkare, narkosläkare, förbokade tider för mjukprotesutprovning, röntgen igen, nya samtal. Jag grät mycket under den här perioden och mannen i mitt liv visade vad han gick för. Han tröstade och lyssnade men såg till att det vanliga livet gick vidare. Man måste äta, man måste sova, man måste gå ut, man måste duscha, man måste trots allt leva vidare. Barnen tröstar, lyssnar och stöttar med glada tillrop och helig ilska över ödet som deras mamma drabbats av. Mina fyra syskon ringer, mailar och messar, mina föräldrar ringer och pratar om vanliga saker. Mina arbetskamrater hör av sig och berättar hur de har det. Min bästa väninna ringer ofta och vi pratar LÄNGE. Jag är en rik människa som har en sådan social krets att luta mig emot!!
Operationen den 22/3 gick bra och hela bröstet togs bort.  Då hade jag lille D att glädjas åt. Han som föddes den 17/3.
Hade fått tid på onkologen och min plan A var att de skulle titta på mig där och säga: Vad gör du här? Du är frisk! Gå din väg! Schas!
Men det gick inte riktigt som tänkt utan det blev plan B. Cellgifter, håravfall, illamående, trötthet. Egentligen ville läkaren att jag skulle få tid NU. Men jag lyckades förhala det genom att tala om att:
 1. Jag fyllde 60 år. 2. Jag hade opussade barnbarn. 3. Barnen hade förberett kalas i Stockholm åt mig.
Aha, sa läkaren, detta måste tas hänsyn till, så då fick jag en senare tid.
Innan dess var det ultraljud av hjärtat, så att det orkar med cellgifterna, utprovning av peruk, (hurv) och isättning av PICCline (perifert insatt central cateter) och röntgen igen.
 Det gick förvånansvärt bra hos frisören. Det har flutit mycket vatten under broarna när det gäller utformning och frisyrer.
Så imorgon klockan 11.00 ska jag börja behandlingen. Lite pirrigt är det men jag vet också vad som väntar efter allt detta. Håret växer ut (kanske blir det rött och lockigt den här gången :-)  ) illamåendet försvinner och orken kommer tillbaka. Och när det sker kommer jag att utnyttja den fina födelsedagspresenten jag fick av barnen. En helg i Köpenhamn! Nåt att se fram emot!!
(Jag har sytt en hel del trots allt men de bilderna kommer nästa gång.)